fridamarianne

Bästa tiden i livet var nog sommarloven som barn. Tidsbegreppet var ett helt annat. Det fanns endast ett nu och det var i det man levde. Pappa sa igår att det inte heller fanns något dåligt väder under den tiden. När jag tänker tillbaka var det verkligen så. Jag minns det mysiga i åskan, det härliga i regnet och det fria i värmen. 

 

 

I torsdags när jag kom hem från middagen med mitt gamla basgruppsgäng stoltserade jag över det mod jag uppvisat i en jobbig köttet-var-välstekt-när-jag-ville-ha-det-blodigt-situation. Välbekant situation? 

 

I dessa situationer brukar jag bittert sitta och klaga vid bordet men aldrig till personalen. Jag vill helt enkelt inte såra kocken som kanske känner sig misslyckad om jag klankar ner på hens matlagningskunskaper. Sicken mes! Efter lite peppning vågade jag klaga och fick tillbaka en helt fantastiskt god köttbit.

 

Denna händelse återberättade jag till Hanna som, i stället för att klappa mig på axeln, gav mig en liten käftsmäll (bildligt talat). Hon satt mitt agerande i ett större perspektiv. Visst, tjänsten som sådan var illa. MEN! Hur många personer på denna jord har den helt bisarra lyxen att skicka tillbaka/slänga ett fullgott kött för att det inte var nog blodigt?! Snacka om att resurserna i välden är totalt snedfördelade. Kanske var det detta vuxna syftade till när de sa "tänk på barnen i Afrika". 

 

 

Ord jag fick ta del av under sommaren.  

 

Ett fantastiskt citat av en än mer fantastisk vän!

 

 

Det finns så otroligt mycket jag vill göra och hinna med, men det känns som om jag hela tiden är några steg efter. Jag ska hinna plugga (dumt att ta på sig fler kurser än vad jag egentligen har tid för), laga mat, söka jobb, träna, vårda relationer och allt annat som hör vardagen och livet till. Det handlar om att prioritera och jag är väl medveten om det. Men hur gör jag när jag faktiskt inte vill prioritera bort vissa saker eftersom de är viktiga för mig?  

 

I bussen på väg från Umeå till Piteå hade jag tänkt att plugga, men orkade inte vara vaken. En sådan stund önskar jag att jag klarat av att nyttja. Det handlar om att vara effektiv! Det är inte min starkaste sida, Jag hade tänkt att se på project runway idag, men valde att bara ha på det i bakgrunden och istället skriva ett låååångt brev till Vassia. Sådana prioriteringar ska jag bli ännu bättre på att göra. Inget tv-tittande om jag inte kan göra annat parallelt med detta. I helgen borde jag egentligen ha pluggat men valde att åka till Piteå. Detta ser jag inte som en dålig prioritering eftersom jag inte är mer stressad över studier, jobb och andra praktiska saker än vad jag är över min vilja att hinna med viktiga relationer.

 

En anledning till att jag tror att jag känner att jag inte hinner med mina realtioner är att de är väldigt utspridda i kombination med att jag inte är duktig på att ringa telefonsamtal. När jag som ung bodde i Piteå hade jag exempelvis alla mina vänner i samma umgängskrets. Jag kunde alltså slå alla flugor i en smäll. Nu efter att bott borta från Piteå i flera år har jag behållt vissa vänner från olika umgängen och dessutom finns mina viktiga relationer inte enbart utspridda i Piteå och Umeå utan i hela andra delar av Sverige och i världen. Sedan är det så att jag, när jag exempelvis är i Piteå främst prioriterar att hinna träffa mina familjer.

 

Ni behöver inte vara oroade. Jag känner mig inte superstressad alls flera mil ifrån den klassiska väggen. Med det här inlägget vill jag inte heller klandra mig själv, utan jag vill helt enkelt bara säga att: 

 

(Jag tänkte börja läsa i en kursbok nu innan jag insåg att klockan redan är 01.00. Ett slående exempel på min tidsoptimism)