fridamarianne

Det var sju år sedan jag och Angelica sågs sist och drygt ett år sedan jag och Tina träffades över en fika i Sthlm. Äntligen bokade vi in en dejt med varandra. Alla är sig lika, vilket betyder att vi är lika olika varandra som när vi bodde tillsammans i Ungern 2005. Det är nog olikheterna som gör vår trio så charmig. Det är härligt med vänner som man delat något speciellt med. Det kan vara barndomen eller en resa som i vårt fall. Det finns något självklart i sådana relationer. Vi behöver inte underhålla vår vänskap, den bara finns där ♥




Precis som Ungernresan avslutades denna helg i Luleå med palt (till frukost denna gång);)

Söndagen är avklarad och jag har lyckats skriva det mesta av en kommande opponering, sökt ett jobb, påbörjat ett till personligt brev och skickat intyg till jobbet jag varit på intervju på. Tyckte förresten att intervjun gick väldigt bra, men försöker peppa mig själv till att söka fler jobb och inte falla in i det kända jag-har-varit-på-intervju-och-kommer-automatiskt-få-jobbet-träsket.

 

Dagens bästa var middagen hos Lisa. Hon är lysande på att laga mat och idag bjöds det på lyxig lax- och räksoppa med saffran och aioli. Mums!

 

Dagens fånigaste är min otroligt överdrivna prestationsångest. Jag har missat ett helt moment (att skriva en diskussion) i fördjupningsuppgiften på barnkursen och ser nu detta som världens undergång. Av någon anledning tycker jag att det är obehagligt att misslyckas, trots att konsekvenserna enbart lär bli en komplettering som inte tar speciellt mycket tid att genomföra. Det känns bara så onödigt att missa en sådan basic grej och jag skäms för att gå till opponeringen och känna detta tillkortakommande. Stress och press + maximalt ordantal blev en enda röra. Samtidigt skulle ett misslyckande för mig vara lärorikt. Jag måste inse att det är okej att misslyckas.   

 

Nej, nu är klockan 01:20 och jag har en lång pluggdag framför mig på univeristetet. 

 

Jag bjuder på en mingelbild från juldagen, tyvärr i miniformat. 

 

 

Nu har snart sex dagar av det nya året passerat och jag undrar vad år 2013 har att erbjuda.

 

2012 har nog varit mitt tuffaste år hittills och jag hoppas verkligen att den ovisshet som präglat året kommer omvandlas till visshet. Jag har fått mycket stöd och framförallt har Hanna och Arvid fått vara min krycka i vardagen och för detta är jag tacksam. Mycket positiva saker har även hänt. Absolut störst har varit att bli moster och gudmor. Jag har fått följa Isaks första tid i livet och det kommer jag minnas med glädje. Det har inneburit många sömnlösa nätter och försämrad studieförmåga, men det har det definitivt varit värt! Jag har haft mitt första "socionomjobb", tagit min kandidatexamen och spenderat mycket tid med min familj och under en termin haft mycket tid för vänner. Aldrig, i mitt vuxna liv, har jag rest så lite som jag gjort under år 2012, men en riktigt mysig resa till Spanien tillsammans med Ellen och Ida blev det ändå. Att göra en utlandsresa under ett år är givetvis inte bara, utan ett privilegium, men i jämförelse med hur jag brukar ränna är det lite. 

 

Jag tror och till viss del vet att det här året är en avgörande tid i mitt liv och detta säger jag med skräckblandad förtjusning.

 

 

  

 

 

 

Eftersom jag tog ett rätt långt sommarlov från bloggen lägger jag upp en massa sommarbilder nu ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag och Ellen kom av oss i pluggandet idag när jag kom över bilder från förr. Det var så fantastiskt att se alla glada miner och minnas tillbaka på resor, läggan, fester, vardagen...ja allt! Allt (i alla fall nästan allt) var kul, bekymmerlöst och vi hade så mycket energi att dela med oss av. Ofta är jag tacksam över allt roligt jag varit med om och vilka härliga människor jag delat detta med.

Här kommer ett axplock av den tiden då mottot var att livet är en fest!