fridamarianne

Idag på Universitetet insåg jag att jag glömt ta med mig börsen. Konstigt tänkte jag, Jag kunde inte heller påminna mig om att jag använt den när jag kom hem, så rimilgtvis borde den finnas i antingen jackan eller väskan. Men icket! När jag kommer hem börjar jag genast leta och när jag inte hittar den känner jag hur paniken börjar komma. Det tysta, om än dock aningen nervösa, letandet gick snabbt över i höga klagoutrop. JÄÄÄÄÄÄÄVLA FAAAAAAAN! JAG ORKAR FAAAAAAAN INTE FIXA NYA KORT, NYTT KÖRKORT OCH ALLT!  FITTA (sorry)! Jag hade till och med gråten i halsen och kände att snart jag ger upp. Inga fler motgångar! Måste tillägga att jag letade under stressiga förhållanden, då Hanna precis skulle iväg och hämta pappa och jag ville hinna med dem om jag inte hittade plånboken hemma. När jag sedan ska lämna lägenheten hittar jag inte mobilen någonstans. JÄÄÄÄÄVLA HELVETES SKIT! Jag tappade kanske den när jag ringde till Ellen påväg hem från skolan.DET KAN BARA INTE VARA SANT! Tillslut når jag min gräns. ÄR MOBILJÄVELN OCKSÅ BORTA, DÅ TAAAAR JAG FAAAN LIVET AV MIG!

 

HAHA! Vilken drama queen!

 

Börsen var varken i Lindell (universitetet) eller på IKSU, men den låg tryggt hemma i min byrålåda. Mobilen hade trillat bakom en möbel i hallen medan jag tidigare panikhetsat mig fram i lägenheten. Jag vet inte vad detta aningen överdramatiserade beteende kom ifrån. Det positiva med händelsen var den otroligt stora glädje jag kände när mina överlevnadsprylar kom till rätta. Kul var även att se det komiska i mitt egna beteende. Herregud. Att på riktigt tappa plånboken skapar dock h-vete. 

 

Natti natti